Erkänn Västsahara

FN ger upp i Västsahara

2006-06-18T14:59:00.000+02:00

I april kom FN:s generalsekreterare med en i raden av rapporer om Västshara. Men till skillnad från alla de tidigare, som bara skjutit problematiken på framtiden, innebar denna rapport en helt ny situation. FN ger upp medlingsförsöken och dödförklarar de kompromissförslag som hittills legat på bordet.

(Läs om säkerhetsrådets beslut här)

Trots denna lika dramatiska som sorgliga vändning i konflikten, har nyheten nästan passerat obemärkt. Detta trots att Västsahara varit uppe och vänt i medierna vid olika tillfällen.

(Läs en mer genomgående genomgång på bloggen Saharalistan)

Det positiva med rapporten är att Annan dels klargör var problemen ligger, att det är Marocko som vägrar rätta sig efter internationell rätt samt hos de medlemmar i säkerhetsrådet (främst USA och Frankrike) som vägrar utöva några som helt påtryckningar för att säkerhetsrådets tidigare beslut ska följas av Marocko.

Och i ärlighetens nämn finns det inte mycket mer för FN att göra i detta läge än att erkänna faktum, det är så här situationen idag ser ut. Marocko vägrar acceptera FN:s beslut och följa folkrätten. Inget land (som har möjligheten) är beredd att göra något för att tvinga Marocko och då är Annan och FN-administrationen maktlös.

Men detta ställer krav på de länder som säger sig stå bakom alla folks rätt till självbestämmande, de som hittills stött FN:s medlingsförsök. Nu när det inte finns en FN-linje att stå bakom, då MÅSTE andra vägar sökas, då MÅSTE ett land som Sverige ställa sig upp för folkrätten och ERKÄNNA VÄSTSAHARA.

För vi har valet och möjligheten att lyfta frågan, att ställa den på sin spets. Genom att erkänna republiken Västsahara som första land i "väst" gör vi nog mer än stödet till den nu dödförklarade FN-medlingen kunde uppnå.

Hittills har Sveriges linje varit ett undantagslöst stöd för FN:s försök att genomföra en folkomröstning om självständighet. Det var helt rätt. Nu finns ingen sådan linje att stödja, vad blir då nästa steg. Framåt eller bakåt, det finns ingen medelväg längre.

Nu är det upp till bevis, menar vi allvar med devisen som alla folks rätt till självbestämmande, om koloniernas frihet. Eller är goda kontakter med ockupationsmakten Marocko (och deras allierade) viktigare?

Manifestation den 6 aril - ERKÄNN VÄSTSAHARA

2006-04-01T13:24:00.000+02:00

6/4: Mynttorget 13.30-14.30 (OBS! Ändrad tid)

Torsdagen den 6 april kommer Marockos premiärminister Driss Jettou till Stockholm för att träffa Sveriges statminister. Dagen därpå ska han träffa EU:s nästa ordförande i Helsingfors.

Avsikten är sannolikt att försvaga det svenska motståndet mot den olagliga ockupationen och plundringen av en stor del av Västsahara. FN:s Säkerhetsråd ska i april ånyo behandla Västsaharas framtid och Marocko försöker lansera ett begränsat självstyre istället för den fredsplan och folkomröstning som tidigare överenskommits och bekräftats i ett flertal FN-beslut. Frankrike och Spanien försöker få EU att godkänna ett fiskeavtal med Marocko som de facto legaliserar Marockos ockupation.

Innan manifestationen samlas (hungriga) på picknick i rosenbadsparken kl. 12 för att sedan gå en promenad till Mynttorget kl. 13.30.

Sprid gärna detta budskap till relevanta organisationer och personer, och anmäl gärna intresse för att delta i manifestationen. Kontakta Jan Strömdahl (jan.stromdahl@politik.sll.se) på Föreningen Västsahara för mer information. (Se länken till höger)

Gotlands Folkblad: Dags att erkänna Västsahara!

2006-04-01T13:09:00.000+02:00

För åtta år sedan inleddes Almedalsveckan med en gemensam dag för mänskliga rättigheter. Då var det 50 år sedan FN:s deklaration för mänskliga rättigheter skrevs under.

På scenen i Almedalen fanns olika människorättsorganisationer representerade, men huvudgästerna, de mest långväga, var representanter från det Västsahariska folket.
De ville ha stöd i sin självklara kamp mot Marocko, som ockuperat deras land, helt olagligt, sedan 1975. De har också Sveriges fulla stöd.

Flyktingläger i Saharaöknen
Faktum är att de även har ett enat FN bakom sig i kraven på en folkomröstning där de liksom Östtimor häromåret, ska avgöra få avgöra sin egen framtid.

Skulle vi bjuda in dem till sommarens vecka skulle vi få höra och se att efter åtta år har ingenting hänt. De 12-åringar som då levde i flyktingläger i Saharaöknen är idag 20 år och lever i samma flyktingläger.

Marocko står idag helt ensamt i sin vägran att ge frihet till den enda afrikanska kolonin som ännu inte får självbestämmande. Trots detta utövas väldigt små påtryckningar på landet. EU fortsätter förhandla fram olika handelsavtal med landet och USA väljer att inte stöta sig med regimen i Marockos huvudstad som länge setts som en nära allierad. Marocko deltog till exempel på USA:s sida i det första guldkriget och samarbetet nära i den så kallade kampen mot terrorismen sedan 11 september 2001.

Få till en folkomröstning
Gotländska socialdemokrater har allt sedan besöket sommaren 1998 drivit frågan internt inom partiet för att öka Sveriges insatser för att folkomröstningen ska bli genomförd.
Så sent som på den socialdemokratiska partikongressen i Malmö i november vann linjen, som krävde krafttag från Sverige och EU ett överväldigande gehör.

Vad kan Sverige då göra när läget tycks vara låst? FN:s säkerhetsråd har lagt fram en plan som innehåller en folkomröstning inom fem år. Marocko vägrar. Frankrike och USA vägrar att utöva större påtryckningar, i form av krav, sanktioner eller militära insatser.

Med sin vetorätt i säkerhetsrådet kommer några tvingande krav inte att komma, till skillnad mot länder som Irak (jämför med ockupationen av Kuwait) eller Iran.

Det finns en rad saker Sverige skulle kunna göra. Regeringen kan till exempel kräva att alla handelsavtal mellan EU och Marocko omedelbart upphävs tills Marocko gått med på FN:s fredsplan.
Svenska resenärer kan sluta resa till landet i protest mot ockupationen och researrangörer kan lägga om sina charterresor till lämpligare resmål.

Men det som otvivelaktigt skulle ge störst effekt var om Sverige som första land i västvärlden erkände det ockuperade Västsahara som en självständig stat. Republiken Västsahara har redan erkänts av ett 80-tal länder, däribland Sydafrika.

Gotland kan hjälpa till...
Men sedan finns det även konkreta saker vi på Gotland kan göra för att hjälpa det Västsahariska folket.
Polisario, som självständighetsrörelsen heter, har flera gånger lyft en förfrågan om att just Gotland skulle kunna inleda ett samarbete som bland annat skulle kunna gå ut på att några veckor på sommaren ta emot ett antal barn som i hela sitt levt i flyktingläger i Sahara.
Barn som aldrig har sett något annat än öken. Aldrig skog, gräs, hav eller ringmurar.
Frågan är när vi får se de första besöken av västsahariska barn på besök här på ön. Kanske redan i sommar?

Staffan Landin

Regnkatastrof drabbar flyktingar i Sahara

2006-02-20T10:12:00.000+01:00

FN:s matprogram (WFP) har börjat skicka nödhjälp till 60 000 västsahariska flyktingar i södra Algeriet sedan skyfall förstört deras lerhus och tält. WFP vädjar om mer pengar och mat till flyktingarna, som redan i normala fall är helt beroende av hjälp utifrån.

- Dessa människor har det redan väldigt svårt. Nu har många blivit hemlösa och behöver omedelbar hjälp, säger WFP:s regionchef Amir Abdulla, som besökt lägren utanför Tindouf, nära gränsen till Västsahara.

Där, mitt ute i öknen, bor totalt 158 000 flyktingar i fem läger. FN uppskattar att fyra av lägren har drabbats allvarligt och invånarna är i desperat behov av mat. Eftersom även marknaderna i lägren har spolats bort av regnen är situationen extra svår.

FN-organisationen är orolig för att deras matlager för nödhjälp ska ta slut redan inom en månad.
- Om vi inte får mer resurser innan dess kan maten ta slut. Inom de närmaste sex månaderna behövs det minst 6 000 ton mat till en kostnad av motsvarande 28 miljoner kronor, skriver WFP i ett pressmeddelande.

Cirka 40 procent av flyktingarna är under 14 år och en tredjedel av barnen under fem lider av kronisk näringsbrist, uppger WFP, som har hjälpt flyktingarna sedan 1986.

Reuters har träffat en kvinna, Malia Bent Ali, som förlorat sitt hem och alla sina ägodelar; hon tackar de algeriska myndigheterna och spanska hjälparbetare för deras snabba hjälpinsatser. Men hon är orolig för kylan: temperaturen i öknen kan falla till minusgrader tidigt på morgonen.
- Vi har fått nya tält, rent vatten och hälsovård. Algerierna kom hit först, sedan spanjorerna. Det viktigaste för mig är nu att bygga upp mitt hus igen och skydda mina barn från kylan, säger hon.

Flyktingarna kom till Algeriet 1975, då Marocko lade beslag på Västsahara efter att den tidigare kolonialmakten Spanien dragit sig tillbaka. Sedan dess för gerillarörelsen Polisario, med starkt stöd från Algeriet, en kamp för Västsaharas självständighet. 1991 lyckades FN få parterna att ingå en vapenvila. Men Marocko har hittills vägrat att genomföra den folkomröstning om självständighet som ingick i fredsplanen.

(Publicerat i Svd 18 februari)

Bilderna är inte från Svd.

Dags att erkänna Västsahara!

2006-02-03T11:46:00.000+01:00

I 30 år har en stor del av det västsahariska folket levt i flyktingläger några få mil från sitt hemland. På papperet är alla överens om att de har rätt till självständighet. Men Marocko som ockuperat landet i 30 år vägrar ge med sig.

Västsaharierna har sedan 15 år lagt sitt öde i FN:s händer. Men omvärldens stöd har hittills visat sig vara mer ord än handling och fortfarande väntar de på att redan fattade beslut ska verkställas.

FN har nu i 15 år försökt genomföra en folkomröstning där det västsahariska folket själva ska avgöra sin framtid, självständighet, eller integration i Marocko. men eftersom Marocko vet vad resultatet av en sådan omröstning skulle bli har han hittills lyckats sabotera processen.

Trots att ett enigt säkerhetsråd för två år sedan enades om ett kompromissförslag, som även västsaharierna ställde sig bakom har ingenting skett. Fortfarande väntar hundratusenstals flyktingar i öknen på att få återvända efter 30 år.

Det är dags att Sverige nu tar ytterligare ett steg mot Västsahariernas frihet och erkänner Republiken Västsahara. Nästan 80 länder har redan gjort det och Sverige skulle kunna bli det första västeuropeiska landet.

Bakgrund

2006-02-02T10:25:00.000+01:00

(Kopierat från http://www.natverkstan.net/vastsahara)

Två tredjedelar av Västsahara är sedan 1975 ockuperat av Marocko.
Många västsaharier bor sedan dess i flyktingläger mitt ute i Saharas öken. Samtidigt som västsahariska barn tvingas växa upp i flyktingläger, pumpar EU in miljardbidrag i den marockanska ockupationsekonomin för att stoppa invandringen över Gibraltar sund. Franska och amerikanska oljebolag tecknar avtal med den marockanska staten om oljeprospektering utanför Västsaharas kust.

Hur är allt detta möjligt?
Västsahara är Afrikas sista koloni. Sedan 1966 står Västsahara på FN:s lista över länder som ska avkoloniseras. Det västsahariska folket har ännu inte fått utöva sin rätt till självbestämmande. I en folkomröstning 1992, en del av en FN-fredsplan, skulle västsaharierna till slut välja ett självständigt Västsahara eller integration med Marocko.
Denna folkomröstning har skjutits upp ett otal gånger på grund av Marockos vägran att följa FN-resolutioner och avtal. Marocko vägrar att släppa Västsahara. En tyst omvärld har låtit Marocko sabotera och hindra avkoloniseringen.
Efter 11 års vapenvila och en lång rad eftergifter gick västsahariernas motståndsrörelse Polisario 2003 med på en ny FN-fredsplan. Men Marocko förkastar även denna plan. Kung Mohammed VI säger nu också öppet, att man inte accepterar en lösning som kan innebära att Västsahara blir självständigt.
USA och Frankrike är sedan länge Marockos främsta vapenbröder. Hösten 2004 lierade sig Spanien med dessa länder.
Västsaharas avkolonisering är inte avslutad. Därför har Spanien och följaktligen EU ett stort ansvar för att ockupationen upphör och att avkoloniseringen genomförs.

Ett rikt ökenland
Västsahara gränsar till Marocko, Algeriet och Mauretanien och har en lång atlantkust. Landet är drygt hälften så stort som Sverige. Befolkningen uppgår troligen till ett par hundratusen västsaharier som är spridda i det ockuperade området, det befriade området, flyktinglägren eller bosatta i grannländerna.
Västsaharierna var ursprungligen ett nomadfolk, som livnärde sig på kamel- och getuppfödning.
Västsahara är ett ökenland med mycket stora naturtillgångar. Här finns bland annat fosfatfyndigheter,
järn, koppar, uran - och troligen olja. Utanför kusten finns ett av världens rikaste fiskevatten.
Hösten 2001 tecknade Marocko avtal med ett amerikanskt och ett franskt oljebolag om prospektering för olja utanför Västsaharas kust. Detta ledde till häftiga protester världen över. FN:s rättschef slog i januari 2002 fast att ingen utvinning av olja kan ske på västsahariskt område mot den västsahariska befolkningens
vilja.

Spansk kolonialism
Vid Berlinkonferensen 1884, då de europeiska kolonialmakterna delade upp Afrika mellan sig, fick Spanien Västsahara.
På 1940-talet upptäcktes Västsaharas stora naturresurser. Fosfatgruvan Bu Craa byggdes. Västsaharierna tvingades in till städerna och gruvan som arbetskraft.
FN krävde 1966 i enlighet med avkoloniseringsdeklarationen att det västsahariska folket skulle få utöva sin rätt till självbestämmande och få självständighet i likhet med andra koloniserade länders befolkning. Spanjorerna lovade att genomföra en folkomröstning, men det dröjde.
1970 demonstrerade tusentals västsaharier fredligt i huvudstaden El Aaiún. Man krävde arbete, bostäder – och ett visst mått av självständighet. Men demonstrationen slogs ned av spansk armé.
Tre år senare, 1973, bildades därför Polisario Front – en nationell befrielserörelse, som tog upp den väpnade kampen för självständighet.

Marocko ockuperar
Marockos kung Hassan II hade planer på ett Stormarocko och gjorde anspråk på Västsahara. Att Marocko skulle ha historisk rätt till landet avvisades dock av Internationella Domstolen i Haag på hösten 1975.
Vid en hemlig överenskommelse ”sålde” då Spanien Västsahara till Marocko och Mauretanien i oktober samma år. De två länderna skulle få dela på landet mot att Spanien fick behålla 30% av fosfat och fiske. Den västsahariska befolkningen tillfrågades aldrig.
Några dagar senare marscherade marockanska och mauretanska trupper in i Västsahara – några mil från den spektakulära Gröna Marschen. En stor del av den västsahariska befolkningen flydde till Algeriet, där de upprättade flyktingläger.
Polisario tog upp kampen mot de nya ockupanterna samtidigt som man organiserade flyktinglägren och lade grunden till en ny samhällsstruktur.
1979 slöt Mauretanien fred med Polisario. 1981 startade Marocko en ny krigsstrategi; man byggde långa försvarsmurar mot Polisario. Murarna sträckte sig genom hela Västsahara och var radarövervakade och minerade. Under hela 80-talet pågick ett ställningskrig mellan den marockanska armén och Polisarios befrielsearmé.
Marocko har stötts ekonomiskt och militärt av främst Frankrike och USA. Polisarios stöd kommer från Algeriet och en del av de 77 länder som har erkänt republiken SADR, som utropades 27 februari 1976, då spanjorerna lämnade landet. I september 2004 erkände Sydafrika SADR.

FN:s fredsplan
1988 skrev Marocko och Polisario under en FN-fredsplan och 1991 anlände FN-styrkan Minurso till den ockuperade delen av Västsahara för att genomföra en folkomröstning. Västsaharierna skulle välja självständighet eller integration med Marocko. Eldupphör proklamerades men det blev ingen folkomröstning.
Marocko saboterade fredsplanen på olika sätt. Bland annat ställde de nya krav på röstberättigande samt hindrade FN-styrkan i dess arbete.
Enligt FN-planen skulle en spansk folkräkning från 1974 utgöra grunden till röstlängden. Marocko förde in tiotusentals marockanska bosättare i landet – i strid med fredsplanen. FN agerade inte kraftfullt mot Marockos vägran att följa fredsplanen. 1994 avbröts identifieringen av röstberättigade.
När Kofi Annan tillträdde som ny generalsekreterare för FN 1997 kom fredsprocessen igång igen. Ett nytt avtal, Houstonavtalet, slöts med Marocko och Polisario. Men det blev ingen folkomröstning då heller. Marocko förhalade och förhindrade processen återigen.
När FN 1999 publicerade de preliminära röstlängderna med cirka 85 000 namn, meddelade den marockanska regimen att man tänkte låta 130 000 personer överklaga besluten. Ett nytt dödläge var
ett faktum.
Sommaren 2001 presenterade FN begränsat självstyre inom Marockos gränser som ett alternativ till en folkomröstning. Detta uppfattades allmänt som ett hån mot folkrätten och FN:s grundläggande principer. Samtidigt pågick avkoloniseringen av Östtimor, vars historia i mycket liknar Västsaharas.
Två år senare, sommaren 2003, accepterade Polisario en ny snarlik plan, som i princip går ut på att västsaharierna ska få ett visst mått av självstyre under 4 år, varefter befolkningen i en folkomröstning ska välja självständighet, integration med Marocko eller självstyre. Marockaner bosatta i området sedan tiden före år 2000 ska få delta i folkomröstningen. Polisario hade nu gjort en av sina största eftergifter.
Men Marocko vägrar att acceptera även denna plan. Ytterligare ett dödläge har uppstått.
Sommaren 2004 avgår FN-representanten James Baker.

Det ockuperade Västsahara
Västsaharierna, som bor i de ockuperade delarna av Västsahara,
bevakas och kontrolleras av cirka 160 000 marockanska soldater och tusentals marockanska funktionärer. De marockanska bosättarna är i dag kanske några hundratusen. Fattiga marockaner har lockats till Västsahara med skattebefrielse och dubbla löner. Västsaharierna är i minoritet.
I praktiken råder det undantagstillstånd i det ockuperade Västsahara. Det är Marocko som har den totala kontrollen – inte FN. Inga oberoende observatörer eller journalister släpps in i landet
Cirka 500 civila västsaharier är försvunna, gripna av marockansk polis. Tusentals västsahariska ungdomar har tvångsförflyttats till Marocko för att ”marockaniseras”.
Åtta västsahariska ungdomar som vågade sig ut på gatorna för att demonstrera för att FN:s fredsplan ska genomföras dömdes till 20 års fängelse 1995.
Amnesty International har i åratal påtalat Marockos brott mot de mänskliga rättigheterna både i Marocko och i Västsahara. När kung Hassan dog 1999 stod förhoppningarna till att sonen Mohamed VI skulle ha
en försonligare attityd i Västsaharafrågan. Så har dock inte blivit fallet.
I september 1999 utbröt en västsaharisk ”intifada” i huvudstaden El Aaiún. Västsahariska studenter protesterade fredligt mot brist på arbete och rättigheter. Marockansk militär kallades in för att slå ned demonstrationerna. Västsaharier misshandlades och arresterades. Ungdomar tvångsinkallades till den marockanska armén.
Västsaharier i de ockuperade delarna av Västsahara fortsätter ändå att visa sitt motstånd mot den marockanska ockupationen.
Samtidigt försöker många unga västsaharier att fly över den 180 mil långa minerade och radarövervakade muren, som delar Västsahara i två delar. Från den Polisariokontrollerade delen kan de sedan ta sig till flyktinglägren i Algeriet.

Flyktinglägren
I de västsahariska flyktinglägren i Algeriet bor cirka 165 000 västsahariska
flyktingar. Det är kvinnorna som har skött lägren, eftersom de flesta män fram till vapenvilan 1991 deltog i kriget. Flyktinglägren ligger i en tidigare helt obebodd del av Saharas öken. Vattentillgången är knapp. Men trots de hårda geografiska förhållandena med sommartemperaturer på +50° och minusgrader på
vintern och nästan utan möjligheter att ordna någon självförsörjning, har västsaharierna, enligt Sida-experter, organiserat lägren på ett föredömligt sätt.

De 5 kommittéerna
De fyra baslägren (wilayor) är i sin tur indelade i byar (dairor). Wilayorna bär namn efter västsahariska orter. Alla invånare över 18 år deltar i någon av ”de 5 kommittéerna”. Dessa är: distribution, produktion, utbildning, hälsovård och sociala frågor.
Distributionskommittén sköter utdelning av mat och kläder till alla familjer. Matransonerna består mest av ris, linser och mjöl. Svält förekommer inte, men många kvinnor har järnbrist och många barn befinner sig
på gränsen till undernäring.
Produktionskommittén ansvarar för vävning, sömnad, trädgårdar och hantverk av olika slag. Trots problem med vatten och salt har man lyckats odla upp trädgårdar på flera ställen. Där odlas potatis, lök och morötter bland annat. Men grönsakerna räcker bara till sjukhusens patienter och i viss mån barn.

Utbildning och Hälsovård
Cirka 90% av västsaharierna var analfabeter 1975, när flyktingtillvaron
började. Utbildning av flyktingarna var därför en av de stora uppgifterna för Polisario.
Numera går alla barn minst 6 år i skolan. För högre studier är västsaharierna hänvisade till eventuella stipendier från andra länder. I början undervisades många vuxna på sommarloven av ungdomar i kampanjen ”Mitt barn är min lärare”. Utbildningen i lägren håller en relativt hög nivå – trots en skriande brist på material. Västsaharierna utformar sina egna läroböcker. Alla barn går i förskola från 3 års ålder. Där lär de sig bland annat västsahariska danser, sånger och sagor.
Förutom några sjukhus finns sjukstugor i alla dairor. Vid svårare sjukdomar får västsaharierna förlita sig till hjälp i andra länder. Den förebyggande hälsovården är det viktigaste. Bristen på läkemedel är stor.

Kvinnorna
För många kvinnor har livet i flyktinglägren inneburit en revolution på många sätt. Kvinnorna har tvingats till en mycket aktiv roll. De bygger hus, undervisar och organiserar i lägren. Männen har ju deltagit i kriget.
Redan 1978 upprättade Polisario en skola för kvinnor för att snabbt alfabetisera och vidareutbilda dem. De västsahariska kvinnorna hade en ganska självständig ställning i det ursprungliga nomadsamhället. De har till exempel aldrig varit beslöjade. Under den spanska kolonialtiden förpassades dock kvinnorna till hemmet. Nu återupprättar och vidareutvecklar kvinnorna sin självständighet. Kvinnoförbundet NUSW (National Union of Saharawi Women) har internationellt stöd och kontakter i många länder.

Bistånd
Västsaharierna är helt beroende av internationellt bistånd för sin överlevnad. Under de senaste åren har biståndet från EU varit instabilt. Flyktingarna befarar att katastrofstödet kommer att användas som ett politiskt påtryckningsmedel från FN:s och EU:s sida – till att tvinga dem att ge upp sin kamp
för ett självständigt Västsahara.

Sverige och Västsahara
Den svenska regeringen har inte erkänt republiken SADR men ger ett katastrofbistånd till flyktinglägren sedan många år.
I riksdagen finns ett nätverk till stöd för västsaharierna med representanter från samtliga partier. Det finns en bred politisk enighet kring västsahariernas rätt till självbestämmande och självständighet.
Sidas katastrofstöd kanaliseras idag genom Caritas och Praktisk Solidaritet/Emmaus Björkå. Det består till största delen av specialtillverkat vällingpulver, vattentankbilar och begagnade kläder.
Sverige deltog med civilpoliser i FN-styrkan MINURSO 1997. Minröjare från Sverige arbetade i området sommaren och hösten 1998.

Västsahara
Officiellt namn: SADR (The Saharawi Arab Democratic Republic).
Geografi: Ökenlandskap med underjordiska sötvattensjöar.
Yta: Troligen 266 000 km.(kvadrat)
Befolkning: Av arabiskt och afrikanskt ursprung. Folkmängden är troligen några hundratusen, varav cirka 170 000 lever i flyktingläger Algeriet. Några hundratusen marockanska bosättare finns i den ockuperade delen, där 160 000 marockanska soldater bevakar muren, som delar landet.
Språk: Hassania, en arabisk dialekt, som också talas i Mauretanien.
Religion: Islam.
Naturtillgångar: Fosfat, järn, koppar, uran, troligen olja mm. Rika fiskebankar.